Ester

Den som orkar får läsa (mycket text) men känner att jag måster skriva av mig om vad vi har fått uppleva.

Den 23:e april 2013 föddes vår dotter Ester! Det bästa som hänt oss. Men det var en tuff början och man undrade några gånger - är det såhär det är att ha barn?! Sen första blöjbytet så skrek Ester varje gång man bytte blöja eller flyttade på henne från t.ex famnen till sängen. Min och Esters sömn existerade inte. Satt uppe till kl 05 - 06.00 med Ester i min famn efter att hon har skrikit hela natten. Ingenting hjälpte för att få henne lung. På Bvc sa dem att hon hade magknip/kolik. Bvc kunde inte mäta hur lång hon var. Ester stretade emot så mycket. Hon var för arg för det.

Den 23 maj skulle vi till Vrinnevisjukhuset i Norrköping för att kolla hörseln på Ester. Och någon dag innan hade jag märkt att Ester inte rörde eller sträckte ut sitt högra ben. Sa detta till mina föräldrar och dem tyckte att jag skulle kolla upp det när vi ändå var på sjukhuset. Min mamma följde med. Vi gick till barnakuten och berättade vad som hade hänt och frågade vad vi skulle ta göra med Ester. Dirket när jag sa att Ester hade slutat röra på benet så frågade hon om jag eller pappan hade tappat Ester. Både mamma och jag kände att vi direkt blev misstänkta för att ha skadat Ester.
Men på barnakuten fick vi inte komma in. Utan hon sa att vi skulle åka till vår vårdcentral (i Valdemarsvik!!!) och få en remiss därifrån. Bra system vi har?! Men det tänkte jag inte göra utan ringde till bvc och sa vad som hade hänt med Ester och då ringde hon dirket in till sjukhuset så fick vi komma till den "vanliga" akuten o vänta i högst 1 timme. Därifrån blev vi skickade till barnakuten. Där fick vi komma in på ett rum och det kom flera olika läkare och tittade på Esters ben. Och nästan varje såg på mig precis som om jag döljde något. Visst det finns dem som skadar sin barn medvetetmen hade jag råkat tappa Ester så hade jag självklart sagt det.

Efter någora timmar gjorde dem ultraljud på benet för att se om det var någon vätska. Han som gjorde ultraljudet var så dålig, han tryckte så hårt på benet så Ester tappade andan när hon skrek.
Men han kunde inte se någon vätska eller att det skulle vara någon inflammation. Vid den här tidpunkten kom Simon till oss och mamma kunde åka hem. Sen blev det röntgen och magnetröntgen, men det gick inte för Ester var så ledsen och låg inte still. Man skulle ligga helt stilla och dem ville sträcka

ut benet.
Efter röntgen så fick vi ett rum som vi skulle ha över natten och dem skulle ha oss "under bevakning" som det stod i journalen.
Ester var vaken nästan hela den natten, hon fick smärtlindring men det hjälpte inte tillräckligt.

24:e maj
Dagen började med att dem tog blodprover. Ester fick en lätt nakros för att kunna göra magnetröntgen och vanlig röntgen. Det var jättejobbigt att se Ester somna in och när dem satte "fast" henne. Vi fick inte vara med där inne. Tårarna bara rann, allt släppte.

Pga att lämna Ester när hon var nedsövd, alla som tittade dömmande på oss och misstänkte oss för att ha skadat Ester.
Efter dem hade kolla på röntgenbilderna så kom dem och sa att dem såg en gammal fraktur/brott på höftbenet. Men om den nu var "gammal" så måste det ju ha hänt i magen eller under förlossningen sa jag&simon. Ester var ju bara 1 månad. Men läkarna kunde inte tänka sig att det kunde vara så. Bara skyddar varandra.
Efter att dem sa att det var en fraktur så var det jättejobbigt för oss. Satt och tänkte hade vi skadat Ester? Är detta vårt fel? Dåliga föräldrar. Änmälan? Socialen?
Sedan så skulle Ester få genomgå en ögonundersökning för att det som om det var några blödning eller skador på ögonen.
Precis innan vi skulle kolla ögonen så satt jag och

ammande Ester. Då kommer en sköterska in och har med sig en man ifrån polisen som ville ställa frågor till oss. Jag och Simon blev så chockade. Jag blev både rädd och förbannad. Tänkte att kommer dem ta Ester ifrån oss? Vi visste ju innan att läkare hör av sig till soc och polis om dem misstänker brott mot barn. Men dem kunde ha väntat tills dem visste säkert vad som hade hänt. Men alla trodde redan att vi hade skadat Ester.
Så jag fick gå först med polisen till ett rum och han frågade vad som hade hänt och hur vi var med Ester osv. Sedan fick Simon prata med polisen och jag&ester gick till ögonläkaren för att göra
undersöknig. Dem gjorde det för att dem misstänkte baby-shake-syndrome! Ögonläkaren frågade vad som hade hänt och jag svarade att jag inte visste. Hon tittade frågande på mig och frågade hur länge det hade varit så med Ester och jag svarade återigen att jag inte vet. Hon tittade då på mig precis som om jag var dum i huvudet o döljde något. Men där på bilderna hon tog såg hon att det var en liten blödning och då blev jag ännu mer rädd och orolig. Men för att dem skulle vara helt säkra så kollade en annan läkare på ögonen med sådan där lamapa och förstoringsglas. Det var tydligen mycket säkrare än det dem gjorde först. Läkaren höll säkert på i 40 minuter och tittade men han kunde inte se någon blödning. Så skönt att den misstanken försvann iallafall.
När vi kom tillbaka till vårat rum så kom det efter en stund in en läkare från ortopeden som sa att han hade tittat på röntgenbilderna och sett att det visst var vätska i höften. Men han höll inte på med barn så hade hade skickat dem till barnspecialist på ortopden (Per Larnet) på US i Linköping. Och han hade direkt sett att det var vätska och en inflammation i höften. Han som gjorde ultraljudet i Norrköping och dem som tittade på röntgenbilderna var nog inte så jätteduktiga! Men iallafall, GUD SÅ SKÖNT! All oro och rädsla bara rann av oss. Nu visste vi iallafall vad som var fel och att vi inte hade skadat henne.
Vi blev förflyttade direkt till US i Linköping. Vi kom dit runt kl 19.00 och fick då veta att Ester skulle opereras akut, så allvarligt var det. Ester hade en inflammation i höften som hade orsakats av en bakterie som åt på hennes skelett och varet hade stelnat och tryckt ut höften ur led. Bakterien hade ätit på hennes höftkula så det var inte rätt form på den. Hade vi inte upptäckt det i tid så kanske Ester hade fått stora men efteråt. Denna sjukdom hade Per Larmet aldrig hört talas om på så små barn som Ester. Det brukar oftast drabba runt 5 åringar. Den yngsta var 1 år som han hade behandlatt. Och han är mycket utomlands och jobbar och har mycekt erfarenhet, men aldrig hört talas om detta på så liten.

Runt kl 23.00 så gick vi ner till operation. Först fick vi vänta en stund innan och det var ett av dem jobbigaste stunderna för mig&simon. Vi båda började gråta av rädsla och oro för att vi kanske inte skulle få träffa Ester igen. Man vet inte vad som kan gå fel. Det var även jättejobbigt att lämna Ester på det stora operationsbordet och se när dem gav henne narkos och hon somnade in.
Ca kl 03.00 så kom dem och väckte Simon&mig och sa att Ester låg på uppvaket nu. Operationen hade gått bra.
Känslan av att se Ester ligga i den här Vonrosen-skenan var lite skrämmande. Hon såg så sjuk ut och man vågade knappt hålla henne eller röra sig när man höll henne. Men Ester var en helt annan bebis när hon började bli lite pigg efter narkosen. Hennes ögon var så pigga, glada, var så otroligt skönt att se. Även läkarna som bara hade träffat Ester lite kort såg skillnad på henne.
Ester fick sen genomgå en till operation på måndagen, tror jag det var. Dem skulle "rensa" vid höften. Typ som en dränering och så skulle dem sätta dit en CVK vid halsen. Genom den skulle dem ta prover och hon skulle få antibiotika där 3 gånger/dag. Även den operationen gick bra!
Jag och Ester var kvar på sjukhuset i 2 veckor efter första operationen, Simon åkte och jobbade andra veckan.
Att få åka hem var så skönt. Visst det var bra och tryggt på sjukhuset men skönare att vara hemma.
Vi skulle få ge antibiotika själva till Ester 1 månad. Men då blev det i en spruta genom munne och det tyckte hon om. Smakade jordgubb!

Ester hade den här skenan ifrån den 24:e maj till den 26:e augusti. Vi åkte in en gång i veckan till sjukhuset och badade henne. En ortoped var tvungen och vara med.
När dem tog bort skenan (för alltid) var det en stor dag. Slapp vi oroa oss för att hon skulle kanske få gipsas istället för skenan. Fanns risk för att hon skulle växa ur skenan. Men att få hålla Ester utan någon hård alluminium-gummiskena var så skönt och ovant. Hon kändes så liten, mjuk och ostabil. Men så mycket mysigare!

Vår resa har varit tuff men vi är så evigt tacksamma för läkaren Per Larnet som hjälpte Ester och för alla andra som var snälla och hjälpte oss när vi bodde på sjukhuset.
Och tack till min och Simons familj som har hjälpt oss. Tack!